howwilliknowifimalive

Det är 5 minuter kvar tills jag ska upp på scenen. Jag är nevörs, även fast jag har gjort detta många gånger. Jag har precis blivit färdig sminkad och kläderna är på. Nu är det bara att vänta. ''3 minuter'' hör jag en röst säga, han sa det till mig. Jag är nervös. Men jag tror... Nej. Jag vet att det kommer gå bra. 1 minut kvar. Jag kommer klara detta. Jag har äntligen lungnat ner mig lite. Men det är bra att vara nervös, lite i alla fall. Nervösiteten minskar för varje sekund. ''10 sekunder'' hör jag mannen säga. Jag går mot senen. De presenterar mig. Jag går in. Det är massor av tusen människor där ute, och alla applåderar och skriker. För mig, till mig. Sedan börjar mitt band spela och jag börjar sjunga. Jag sjunger och sjunger, tills den sista låten är slut. Sedan går jag ut med en massa applåder bakom mig. Jag klarade det. När jag kommer bakom senen så ser jag min familj och mina närmsta vänner. Jag får applåder av de med. En massa kramar. Jag hör fortfarande jubel utifrån publiken.

Och det är det jag drömmer om på dagarna.